Kämpa?

Jag kämpar, och kämpar, varje dag, varje timme, varje andetag.
Jag tar mig igenom dagarna på något mirakulöst sätt, dagarna går, men problemen består.
Ska jag någonsin blir frisk? Eller iallafall fri?
Kommer jag någonsin få känna riktigt livsglädje och känna att livet leker?
Iallafall få känna kännslan även fast den bara varar en kort tid, bara få känna kännslan av lycka, frihet och kärlek. Få uppleva att någon lyfte bort dem där tonen med skit som vilar på mina axlar, att någon drog upp rullgardinerna framför ögonen, att någon spräckte hål på min bubbla, att någon kunde krama mig och jag kunde käna mig älskad.
Varför vart jag sjuk, varför jag? Varför är jag en av dem som ska må såhär? Är det någon som vill straffa mig, är det någon som vill känns skadeglädje? Ända sen man var liten har man fåt höra att livet är oretvist, och det är det banne mig. Jag vet såå många som mår så otroligt mycket bättre än mig, men jag vet också många som har det mycket tuffare. Jag är ändå tacksam för att jag har min underbara mamma, mina underbara kusiner och dess partners, mina underbara syskon, mina underbara gudföräldrar, moster, gudson, min underbara ponny, även några underbara kompisar, ja, jag har så otroligt många bra människor när jag tänker efter. Jag är glad att jag har er allihopa. Om jag inte skulle ha er så skulle livet verkligen vara en katastrof, det är ni som gör att jag orkar. Jag har många bra saker som andra människor inte har, jag har fördelar med mitt liv också, men alla fördelar "ligger på utsidan". Jag får så svårt att uppskatta allt jag har när jag mår såhär dåligt, och vad är det egentligen som får mig att må såhär? Jag har väl egentligen allt?
Men,
Jag skämms över mig själv,
jag skämms över hur jag ser ut, jag skäms över den person som jag är,
jag skämms över saker jag gör,
jag äcklas av mig själv,
jag drömmer om att få sväva på moln, men nu känner jag mig som en elefant som klampar fram och förstör det mesta som kommer i vägen.
Att jag mår så dåligt gör att glädjen dödas, inget blir kul, inställningen till att leva blir svart, glädjen i ridningen, kompisar, släktingar, träning, skolan, all glädje är borta, jag kan inte leva i nuet. Allt som kretsar runt i mitt huvud är ett stort kaos. Kaos, det är verkligen KAOS.
Jag är stressad, jämnt, alltid. Vad ska jag göra nu, vad ska hända sen, måste skynda mig, måste hinna får inte glömma, måste komma i tid, får inte missa, Skynda!!
Men VARFÖR?
Varför är det såhär?
Kan någon berätta det? Kan någon förklara?
Måste jag veta för att bli av med allt?
Vad måste jag göra, vad ska jag göra?

Snälla någon, ta bort alla vikter från mina axlar...

En onsdags kväll när ångesten tränger sig på!