Igår (fredag) var jag och Sickan, mamma, syrran och hennes häst Glenn upp till ridhuset, och det var lääänge sen. Det är egentligen ingen slump att det var så länge sen. Min och Sickans resa hittils har inte varit den lättaste, det har gått mest ner, men såklart lite upp ibland också, men, för några månader sen hände det som jag förra sommaren aldrig trodde skulle hända. Vi hittade varandra, vi blev tajtare än någonsin, vi är så otroligt beroende av varandra, vi bråkar inte längre, jag har lyckats att sänka kraven på oss två, jag har börjat njuta av att rida henne, jag har börjat att se hennes otroligt starka sidor, jag har lärt mig att förstärka det positvia i varje ridtur, även fast det inte går helt perfekt alla gånger, så gör det inget, förut blev jag, ledsen, arg, besviken på mig själv, tappade helt hoppet om framtiden o.s.v. men nu har jag istället lärt mig att klappa om henne, stötta oss i att vi inte hade någon bra dag just den dagen, och sen fokusera frammåt. Alla krav jag satte på oss, att det alltid skulle gå bra, blev bara en stress, jag blev arg, ofokuserad och då sket sig allt. Hon blev stressad och stängde av. När vi red på ridbana eller i ridhus ökade jag kraven på oss enorm, nu skulle vi prestera på topp, för det ska man ju göra när man rider i ridhus eller på ridbana, tyckte jag då. Tack vare att jag hade den inställningen så stressade jag upp oss båda, och allt gick sämre än någonsin. Samma sak hände när jag satte på henne sadeln, sadeln var för mig på något sätt en del i att man skulle prestera på topp, och samma där, eftersom jag hade den inställningen stressade jag upp oss båda igen, och då fungerade inget. Så hur blev lösningen för att bryta den onda cirkeln?
- Jag tog bort sadeln, red bara barbacka,
- Jag bytte ut bett mot hackamore så jag fick lära mig vara mjuk i handen och då trivdes hon bättre på hackamore.
- Jag struntade i ridbana och ridhus, det fick vara, nu skulle vi bara göra det vi tyckte var kul, vi skulle strunta i alla måsten, vi skulle strunta i att tvingas träna kondition, hoppning ALLT som då inte fungerade. Nu skulle vi bara njuta. Jag red ut, hittade lite små roliga hinder att hoppa över i skogen. Gjorde det som var hennes starka sida just vid ridturen, t.ex. tog många härliga galopper och jobbade på att hon skulle bara slappna av. - Jag struntade i formen, det var bara hennes rörelse i kroppen som existerade.
- Jag lät henne vila om jag hade en dålig dag, pysslade om henne och myste. Istället för att rida under måste vilket aldrig är bra.
Allt dethär har gjort att vi tagit så många steg frammåt.
Det bara fungerar nu helt enkelt, och det handlar inte bara om det mentala, utan hon har blivit så mycket lydigare och finare att rida.
Hon, OCH jag har utvecklats något enormt det senaste ½ året. Och det är jag så otroligt tacksam över.
Nu har vi vuxit ihop ordentligt. Min älskade Turbo Star Cicornia. <3
Så igår, när vi var i ridhuset, red vi barbacka, vi gjorde bara det som kändes bra och så slutade vi med att ha henne lös i ridhuset, och så sprang vi och busade, sen lekte vi följa John, och hon föjde mig, hon stannade när jag stannade, hon svängde när jag svängde, åh vad underbart det var. Vilket kvitto på att vi har utvecklats <3
